Cykla med halti?

Personligen använder jag inte ens en springer när jag cyklar med Lady (vilket jag inte gör nu när hon är 15 år, men jag gjorde fram till förra sommaren) eftersom att jag inte litar på mig själv när jag använder en sån. Jag vill ha full koll på min hund när hon springer bredvid cykeln och med ett hjälpmedel som en springer så lämnar man över ansvaret och riskerar att både stressa och skada hunden. Jag använder ett vanligt koppel och sele. Sele istället för koppel anser jag är bäst eftersom att om hunden skulle svänga eller jag ramla så riskerar inte hunden att skada sin hals eller nacke.

Igår när jag cyklade (utan hund) såg jag en kvinna som cyklade med sin Schäfer och schäfern hade enbart halti och koppel. Det positiva var att matten höll i kopplet, jag har nämligen vid tidigare tillfällen sett hundar i halti med springer.
När man använder halti över huvud taget så ska man ju använda halsband eller sele också och dra kopplet genom ringen så att man får en säkring och inte riskerar att bryta nacken på hunden (eller ge den en whiplash-skada) om hunden skulle göra ett utfall mot t.ex. en katt eller en annan hund. Men oavsett hur haltin sitter så ska man absolut inte använda den när man cyklar. Vad tror ni händer med hundens hals och nacke om matte skulle ramla med cykeln av någon anledning, oavsett om det beror på henne själv eller hunden?
Visst kan springandet när man cyklar trigga hundens jaktinstinkt så att hunden vill jaga både det ena och det andra. Men om man vill ha kontroll över hundens huvud när man cyklar anser jag att man ska vänja hunden vid att ha en munkorg istället (tänk Greyhound racing så förstår ni vad jag menar).

Jag är så trött på folk som använder halti/nosgrimma på fel sätt och i helt fel situationer, vare sig det beror på lathet eller okunskap. Fråga någon om råd som vet!
Och ja, jag menar faktiskt att inte alla som arbetar på djuraffärer eller stora zoobutiker har en aning om vad produkterna de säljer ska användas till eller hur de ska användas. Många som arbetar på zoobutiker har helt andra intressen och specialområden än just hund, kom ihåg det.

Vårens första skogspromenad och knät höll

Vintern har varit lång och snö och is har legat kvar länge. Men mest p.g.a. mitt knä så har jag faktiskt inte varit på någon riktig skogspromenad, förrän idag. Tidigare har jag gått längs gångbanor och elljusspår men inte vågat mig ut i terrängen. Idag tog jag och Lady steget ut i skogen, skogsdelen av promenaden blev riktigt kort men jag ser det ändå som en succé. Mitt knä klarade dessa 20 minuter iaf. Det känns riktigt skönt.
Jag ska nu börja planera för vårens/försommarens skogsaktiviteter men än är det nog veckor kvar innan jag kan strosa som jag vill utan att behöva tänka på var jag sätter fötterna så att jag inte vridet till knät ännu en gång.

Tacksam

Sen knäolyckan har jag haft tid att reflektera en del över mitt liv. Och i samtal med nära och kära under jul och nyår så ar jag kommit fram till att det i det här fallet verkligen är så att "Inget ont som inte för något gott med sig".

Jag var alldeles för inne i det för att se det men nog var det så allt att jag var på motorvägen på väg rakt in i väggen i höstas. Jag har tur som slapp den där värsta huvudvärken. Men nu när jag ska tillbaka till att jobba mer efter allt så finner jag det riktigt svårt.
Det är tur i oturen att omständigheterna har gjort så att jag tvingas göra om mitt liv, min vardag, mitt sätt att arbeta. Annars hade jag i bästa fall stängt ner mig själv helt, men i värsta fall hoppat upp på racerhästen igen och bara kört på och landat hårt som sjutton när jag studsat i 200 knyck bort från den där väggen.
För faktum är att jag när jag var tvungen att stanna upp inte mådde så bra. Jag hade 9 av 10 symptom på utbrändhet, inkusive uselt minne och noll socialt liv för jag orkade bara inte. Jag sa hejdå till hundarna och gick hem och la mig, 6 dagar i veckan. Den sjunde dagen, lördagen, då låg jag bara i sängen. Jag tyckte att "ja det är väl inte så konstigt, jag sliter ju häcken av mig, klart jag är trött". Men nej, det är inte så det ska vara.

Nu efter nyår har jag fått ännu lite mer problem med hälsan. Kroppen säger helt enkelt till att "fan dig Camilla, tänk efter nu!"

Sakta tar jag mig uppåt, eller försöker iaf. Tack och lov för frikort på vård så att jag kan träffa min läkare en gång i månaden och få all hjälp som jag behöver. Tack och lov för underbara vänner som ställer upp i tid och otid. De ska få OB i kärlek av mig resten av sina liv. Tack och lov för underbar familj som lyssnar, står ut och som hjälper till de med. Jag har en svenssonlagom splittrad familj men kompletterar den med vänner som känns som en familj; systrar och bröder.

Och tack och lov för att jag var tvungen att stanna upp - och gjorde det i tid.
Framtiden kommer att bli lite annorlunda än hittills. Det kommer bl.a. att märkas med förändrat kursutbud under våren.