Lugnande signaler?

Nu har jag kommit fram till avsnittet i Freddy Worm Christiansens bok där han går igenom begreppet ”lugnande signaler”. Jag har bara läst två s.k. myter än så länge och även om det han säger låter logiskt så ställer jag mig frågande…
Jag kan se i hans resonemang att det inte finns någon biologisk grund för att kalla de [aktivt] lugnande. (Han kallar de ofta istället för undvikande.) Men kan det inte här finnas en evolutionär skillnad mellan hund och varg? Eller komma att finnas?
Som Freddy skriver så uppvisas de flesta av beteendena även hos vargen fast han menar att de har missuppfattats som lugnande signaler. Kan det då inte vara så att hunden från början har använt dessa beteenden i samma syfte som vargen men inte fått samma (förväntade) respons hos människan så att dessa beteenden har kommit att börja användas i nya syften? (Eller kan man i a f kanske skönja en början till denna utveckling?)
Eftersom att vi är människor och hundar faktiskt (idag) är hundar och ingen av oss faktiskt är varg.
Det finns ju dokumenterat att hundar har lätt för att lära sig (ta emot) våra signaler, kan inte detta då vara ett exempel på ett nytt led i hundens utveckling som vår följeslagare? Att även lära sig skicka signaler i syften som får (numera/eller i framtiden) önskad respons från oss?
Kan det inte också vara så att dessa signaler med sina nya syften även, i a f i framtiden, kommer att fungera som kommunikation hundar emellan?
- Som ytterliggare ett led i utvecklingen till tamhund: människans följeslagare.

För ska vi verkligen vara så frimodiga att vi vågar säga att den utvecklingen har nått sitt mål?