Nyklippt!

Här ser ni min underbara vovve. Frillan är någonting mellan schnauzer och nakenhund. Hennes numera ålderstecknade hud lyser igenom den gråbeiga pälsen som klippts kortkort.

Kortet är taget med mobiltelefon, så ni får ha överseende med kvaliteten.

Min Lady

Självklart har jag en hund. Min hund heter Lovehill's fair Lady. Hon är en Irish softcoated wheaten terrier av årgång '96. Ja ni läste rätt, hon är född i februari vilket innebär att hon är 14,5 år. Hennes favoritbelöningar är allt i matväg och pipbollar. Att få springa fritt är en vardagsbelöning vi kör med.

Vi har testat allt möjligt jag och Lady, allt från nosaktiveringar till Rallylydnad. Rallylydnad passade både henne och mig som handen i handsken, tyvärr så upptäckte vi detta så sent som i våras.
Lady har som de flesta äldre hundar lite krämpor, men med smärtstillande så mår hon just nu bra på den fronten. Något som jag kanske kommer att ta upp och diskutera om i framtiden är att hon numera är senildement. Det innebär till vardags att hon inte vill vara ensam för att hon glömmer att jag har gått men även att jag är kvar.

Annars är hon som alla hundägare säger om just sin hund - hon är helt enkelt bäst.

Lady har en egen blogg, som tyvärr inte uppdateras alltför ofta men där kan ni hitta lite fler bilder och även filmklipp. Där kan ni också läsa om när vi gick kurs i Rallylydnad.

För mig är Lady som Mr. Fisk (Peter O'Toole) säger i filmen Dean Spanley:
"En av de sju".

kräftskiva

Ett steg åt höger

Lady är lastgammal, verkligen, och hon lär sig gärna nya beteenden, om hon kommit på de helt själv. Det går inte ens längre att vägleda henne i rätt riktigt, om jag inte gör det genom att klicka för ett beteende (eller ett frö till ett nytt beteende) vill säga. Klickern är en gudagåva. Om jag försöker använda andra hjälpers så är det som om jag tappar henne någonstans på vägen, mellan hjälpern och klicket.
Så jag gör helt enkelt det som är bäst, jag klickar och belönar och arbetar endast med att vänta på nya beteenden att klicka för. Och med en gammal hund, som har sina vanor, så tar det ofta lååång tid mellan vare nytt beteende.

Hittills har jag fått henne att ”steppa”. Hon rör nämligen nästan frenetiskt med frambenen när hon ska erbjuda beteenden, så en dag kom jag på att klicka för det och det kallar jag att Steppa. Till 80% gör hon nu detta när jag säger ”kan du Steppa?” Och jag har även (äntligen) fått henne att förstå att hon kan göra det oavsett var hon är någonstans. Ute, inne, hos någon annan. Det tog tid kan jag säga.
Det största framsteget hittills har ändå varit att vi lyckades använda oss av det här steppandet för att klara av en av övningarna i Rallylydnaden, nämligen 360 grader vänster runt. I den övningen ska hunden trampa på stället och bara vrida sig med föraren när denne går runt 360 grader. Det är så jag ser på det hela i alla fall, även om vår instruktör säkert skulle ha uttryckt sig annorlunda.

Hursomhelst, Lady tycker ju att det här är hur kul som helst, men jag har tröttnat lite på att klicka för steppandet, och bara steppandet (utökar antalet steg varje gång visserligen). Och när man tröttnat på något då tappar man ju motivationen att utföra det, vare sig man är människa eller hund. Det innebär alltså att jag under en vecka inte alls har tagit fram klickern.

Men inatt drömde jag om Lady. Jag hade tagit ut henne på promenad och träffade då en karl som betedde sig helkonstigt mot sin hund, så Lady fick vänta och jag tog mig an teamet. Sen pratade Lady med mig (i drömmen alltså) och sa att ”Vi kommer ju inte hinna någonting om vi ska vara här hela kvällen, och det är synd, för jag känner mig faktiskt ganska bra idag, i bra form!” Och jag vaknade upp med riktigt dåligt samvete. Så direkt efter morgonpromenaden (i väntan på att hennes blötfoder skulle bli klart) så tog jag fram klickern.
Och idag har jag och lady hittat ett nytt beteende att klicka för. Wohoo!
Det är inget avancerat, verkligen inte, men det är nytt. Ett steg åt höger. Hon börjar steppa men jag klickar inte alls för det längre utan väntar på att hon ska ta ett tydligt steg åt höger. De tre pass (om 10 försök) vi körde idag innebär bara att jag väntade och klickade när hon ”råkade” ta ett eller flera steg åt höger. Men oj vad hon fick tänka. Jag filmade faktiskt. Och så fort mitt internet verkar funka igen som det ska så ska jag försöka lägga upp en av snuttarna här. (Problemet är bara att filerna blir så stora med min kamera.)

Just nu sitter jag och skriver i ett word-dokument offline och ska försöka gå online sen tillräckligt länge för att klippa ut och klistra in texten i ett blogginlägg.
Vi får se när jag lyckas med det, klockan är nu 07:47, vilken tid lades inlägget upp?

Sist på dagis

F ligger i hundsoffan och Lady är den glada pricken som står på golvet.